Livets högtider

Från det att vi föds tills att vi dör hinner vi ofta med att fira en hel del högtider. En del av dem kretsar runt oss själva, såsom födelsedag, dop, konfirmation och bröllop och det är dessa traditioner den här artikeln kommer att beröra. I Sverige firas många av våra högtider fortfarande traditionellt enligt kristen sed. Dock blir det allt vanligare att fira stora livshändelser, utan att blanda in Gud och kyrkan. Detta beror dels på att många på senare år gått ur Svenska Kyrkan och även på att andra religioner blivit vanligare i Sverige.

Högtider i traditionell anda

Födelsedagen är en av de högtider, som de flesta barn, och även några vuxna, ser fram emot. Dagen firas traditionsenligt och har firats i många kulturer. Förr trodde man att onda andar var extra farliga på födelsedagen och det bästa skyddet var att fira jubilaren med fest och skratt. Extra gynnsamt blev det för jubilaren om hon eller han fick små gåvor av sina uppvaktare. Födelsedagsfirandet övergavs på många håll när kristendomen infördes, den sågs som en hednisk tradition. Under 1500-talet började födelsedagarna återkomma hos borgare och adel, och på 1800-talet började även övrig befolkning att fira sina födelsedagar igen.

Högtider som idag oftast firas i kristen anda är dop, konfirmation och bröllop. I dopet är den nya människan medelpunkten och omges av släkt och vänner. Det handlar både om att presentera barnets namn och att ge det Guds bekräftelse. Vid konfirmationen är det barnets tur -som nu hunnit bli 14 år- att bekräfta dopet och Gud. Bröllopet innebär att vi ger löften till vår respektive om att ge av vår kärlek och stå vid den andras sida resten av livet. I det kyrkliga bröllopet ber vi även om Guds välsignelse i detta.

Högtider i det sekulära samhället

På senare år firar allt färre svenskar livets högtider i kyrkan. Detta då många inte längre är troende kristna och för att nya alternativ blivit tillgängliga. Till exempel döps bara hälften av svenska barn i kyrkan idag, medan namngivningsceremoni eller välkomstfest, med sång, tal och en officiant som tagit prästens talroll blivit vanligare. Även bröllop firas ofta utan kyrka och präst idag med ceremonier som skiftar mellan enkla rådhusvigslar och stora släktfester i skogen eller på stranden, ibland även med element från hedniska traditioner.

En av de högtider, som också länge stått under kyrkans regi är begravningen. Lämnar man Svenska Kyrkan har man endast möjlighet till en borgerlig begravning, som oftast regisseras med officiant, musik, dikter och minnesstund. Oavsett om man är medlem i Svenska Kyrkan eller inte betalar man fortfarande en begravningsavgift som täcker kostnaderna för en lokal för ceremonin, kremering och gravplats i 25 år. Tillhör man en annan religion, såsom islam eller judendom, kan man förstås begravas inom ramen för dessa. Alla, som är folkbokförda i Sverige måste på ett eller annat sätt gravsättas.

Ceremonier överlever kulturella skiften

Livets högtider har firats och fortsätter att firas i alla tider och på alla platser i världen. Oavsett vilket samfund man tillhör, vad man tror eller inte tror tycks det finnas en djupt rotad vilja hos människan att utföra rituella ceremonier, som hyllar individen i olika skeden av livet. När en religion ersätter en annan får ceremonierna nya innebörder och uttrycksformer, medan den symboliska innebörden bevaras. Detta är en stark indikation på något i den mänskliga naturen som suddar ut alla ekonomiska, sociala och kulturella skillnader.

Högtider kommer i nya skepnader när kulturen förändras